Om mig

Namn: Karin Cicilia
Bor: Göteborg
Ålder: 22 år


Hej! Välkommen hit. Jag är en 22-årig tjej som tagit sig igenom mörkret och kommit ut på andra sidan. Trots motgångar som bla självskadning och anorexi ser jag med hopp på framtiden. Livet är till för mig, för alla, och vi ska leva det. Att överleva är en konst, att leva är ett fullskaligt mästerverk. Det vet jag, det vet alla som gått den grusiga, krokiga vägen genom livet.


Vad jag skriver om:

Jag är en ordentusiast, jag är kreativkonstig, färgfanatiker och fotofantast. Det skrivna ordet kan ge mig rysningar, färger och former kan göra mig hög. Det är bland annat det jag lever för. Att få matcha klädesplagg, att inreda (om det så är städskrubbar!), att få drömma med färger och former, det är en stor del av mitt liv.

Det blir en del tankar och funderingar också, kring livet i allmänhet. Jag är fortfarande sjuk, och anorexin är mitt största problem. Självskadningen har tagit ett steg tillbaka, eller rättare sagt, jag tvingade självskadningen att ta ett steg tillbaka. Visst händer det att jag faller, men så länge det är två steg fram och ett steg bak går det åt rätt håll.

Sju sanningar om mig:

Jag är en besserwisser - en obotlig sådan. Ordet ska stavas rätt. Helst ska det vara komplicerat och ingå i en galet svår mening. Jag är den som påpekar på lektionen att banan inte är en frukt, utan en ört. Jag är Hitler när det kommer till stavning. Men jag kan också släppa den sidan. Rätt bokstav i rätt följd är inte vad livet går ut på.

Jag är positiv - faktiskt! Min mamma är den typen som säger "typiskt" när krafterna inte samverkar. Jag däremot ställer mig i andra diket. Jag är glad att solen går upp varje dag. Jag är glad att jag lever (för hur många gånger har jag varit nära graven?). Jag är glad att mitt liv är mitt, och att jag har chansen att leva det. Det finns dagar då jag inte är så glad, men jag vet att det är övergående. Inget är konstant, och det gäller även den svartaste ångesten.

Jag är för accepterande och förstående för mitt eget bästa - för det mesta. Jag är väldigt intresserad av psykologi och kan se och förstå anledningar till varför folk mördar, våldtar och slänger skräp på gatan istället för i papperskorgen fem meter ifrån. Det betyder inte att jag accepterar det, men jag har förståelse för det mesta, och ibland tolererar jag för mycket för mitt eget bästa.

Jag är en tidsoptimist - kronisk. Mina vänner räknar med att jag är 5-10 minuter sen. Jag skäms för det.

Jag är intensiv
- i det mesta jag tar mig för. Börjar jag sy om en klänning, göra smycken eller måla kökshyllan guldfärgad så slutar jag inte förrän jag är klar. När jag börjar ett projekt offrar jag gärna min nattsömn för det. Men denna intensivitet gäller också känslor. Ibland kommer känslan som en ångvält och drar över mig. Innan har jag flugit som en vante i den känslomässiga berg- och dalbanan, men nu kan jag hålla mig kvar och skrika av förtjusning när åkattraktionen drar igång.

Jag samlar på tekoppar - men bara söta sådana. Emilia ger mig beröm för varje second hand-butik jag lämnar utan en påse med tekoppar (helst en hel servis). Mitt kök är just nu väldigt Alice i Underlandet-inspirerat med tekoppar i alla former och färger.

Jag gillar inte rasister, djurplågare och vill ha världsfred - som alla andra. Jag får dåligt samvete när jag inte sopsorterar, blir chockad när jag hör barnen kalla varandra 'hora' och blänger på folk som kastar skräp på gatan. Pacifist/feminist/monarkist/realist/kolonialist/mopedist/socialist/finalist i all ära, men att vara eller att inte vara är fan ingen jävla fråga när vi alla är av släktet homo sapiens.

RSS 2.0